Allt kan ändras på så kort tid. På några minuter kan man gå från överlycklig till genomledsen. På ytterligare några minuter kan det sedan ha gått tillbaka igen. Det kommer alltid gå från upp till ned och tvärtom. Så varför mår jag dåligt när jag äntligen är där uppe? Kan det vara för att jag lider med de i min närhet som inte ligger på samma ställe i den eviga kurvan? För det gör jag verkligen. Det är svårt att njuta om man vet att de man bryr sig om inte gör det för tillfället. Kan det vara för att jag aldrig tillåter mig själv att vara högst uppe på toppen, just för att fallet blir extra hårt när det väl kommer? För det gör det ju alltid till slut. Är det rätt eller fel att försöka vara förutsägande, att försöka ligga steget före? Visst, man kanske inte njuter av tillfället lika mycket, men får man inte tillbaka det i slutändan?